Den australiensiska och den kinesiska ullodlingsindustrin behöver varandra – det vill säga de kompletterar varandra.
Om det finns någon direkt konkurrens mellan australisk ull och kinesisk ull, är den maximala mängden inhemsk ull som är föremål för konkurrens 18 000 ton (ren basis) finull i merinostil.Det här är inte mycket ull.
Framtiden för båda industrierna beror på att Kina har en stark, livskraftig, internationellt konkurrenskraftig ulltextilsektor.Olika typer av råull har olika slutanvändning.Nästan alla kinesiska ullklämmor har andra slutanvändningar än den ull som importeras från Australien.Till och med 18 000 ton rena finull i merinostil kommer sannolikt att användas för ändamål som normalt inte tillfredsställs av australiensisk ull.
Under 1989/90 när ullimporten kraftigt begränsades på grund av lagret av inhemsk råull, vände sig bruken till syntetmaterial snarare än att använda den lokala ullen.De tyger som bruken hade en marknad för kunde inte göras lönsamt av den lokala ullen.
Om den kinesiska ulltextilindustrin ska trivas i den nya öppna ekonomiska miljön i Kina måste den ha tillgång till en rad olika typer av råull till internationellt konkurrenskraftiga priser.
Ylletextilindustrin tillverkar ett enormt sortiment av produkter varav några kräver högkvalitativ råull och en del råull av sämre kvalitet.
Det ligger i ullodlingsindustrins intresse i båda länderna att förse de kinesiska bruken med detta breda utbud av råvaror så att bruken kan möta sina kunders ständigt föränderliga preferenser till minsta möjliga kostnad.
Att ge kinesiska bruk fri tillgång till importerad ull skulle vara ett stort steg i denna riktning.
Samtidigt måste australiensiska ullodlande intressen erkänna de kinesisk-australiska ullindustrins komplementära karaktär och seriöst fundera över hur de bäst kan bidra till moderniseringen av en specialiserad kinesisk finullsodlingsindustri.
Posttid: 2022-nov-30